En 25-öres tandborste

10 02 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 72-73.

Slutligen är tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma med morgonens clou – tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skickade sig omkring med häpna miner och otaliga frågor.
     – Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i tännera?

Den wallraffande pigan, egentligen Stockholmsjournalisten, går med på att tvätta sig en gång i veckan tillsammans med de övriga på gården, men kan inte låta bli att borsta tänderna regelbundet. Det här är för mig en ny lärdom i vardagshistoria, att tandborsten var självklar i Stockholm men nästan okänd på landet 1914.

Annonser




Söndagstvagning

7 02 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 71-72.

Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handuk om axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden lyser igenom de två milimeter långa hårstråna på det vackraste och färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.

På den här sörmländska gården tvättade man sig själv en gång i veckan och sina kläder ett par gånger om året. Vid klädtvättandet hade man fest – lakgille – och även under söndagstoaletten i det fria verkade man ju ha rätt trevligt.





Logdans

31 01 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 63.

Jag står och ser på alltsammans gömd bakom granngårdspigans breda rygg, jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför, ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som gått över och mildrats i moll – och i en blixtlik vision ser jag plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar, blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med månen till lykta och ett handklaver till musik – blommorna har jag utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med om detta, aldrig kunna få vara med om det – som en del av detta folk. Som en piga bland pigor!

De av Svenska Dagbladets stockholmska läsare som satt på höga hästar hade bara att kliva ner och de av dem som hade en bondromantisk ådra bjöds på en hel del trevlig läsning. Även om Ester Blenda Nordström anklagades för att göra sig lustig på lantfolkets bekostnad var hon inte sen att lyfta fram det sunda i det enkla.





Morgon på landet

24 01 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 22-23.

Å, väckarklockan! En sömning och förvirrad blick träffar det skramlande odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 – det svider till ett slag invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut uptäcker jag något nytt.

Skribenten med den djupgående iakttagelseförmågan, tycker hon att gardinmotivet är snyggt – eller gör hon sig lustig över sin värdfamiljs smak? Jag gissar det senare. Och inte håller hon det för sig själv, utan delar generöst med sig till Svenska Dagbladets läsare.





Nykomling på gården

21 01 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 15-16.

– Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och jag stod där nere vid förren under en korseld av mönstrande blickar. Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt: ”afton”. Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade ”afton”. Och så fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så förvirrad , att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om. Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på, medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.
     När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu med kaffedisken och var installerad.

Här samlar Ester Blenda Nordström material till sin artikelserie i Svenska Dagbladet, som skulle låta stockholmarna veta hur det gick till på landet.





Rätt etikett

10 01 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 12-13.

– Är det Berg från Taninge? frågade jag.
     Och han saluterade glatt med piskan, tryckte sen min hand med kraft och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid följande samtal utspann sig:
     – Smakar me kaffe efter resan?
     – Joo.
     – Vassego å doppa då.
     – Tack!
     Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag ögonblickligen på fat – ve mig om jag försumpat mig till den grad, att jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.

Wallraffande Ester Blenda Nordström har träffat sin husbonde för den närmaste tiden och gör sitt bästa för att dölja sin identitet som journalist och framstå som en enkel piga.





Wallrafferi

5 01 2010

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, 1914, s. 9.

En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade jag. Svensson – nej Andersson – nej Bernhard Karlsson. Det stod ju i ringen: ”Din egen Bernhard”. Vad i all världen hade jag fått det namnet ifrån – Bernard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset åt min tydliga och odisputabla nervositet.
     Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögeonblickligen, att jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att ta i och kunde mjölka.

Den 23-åriga journalisten Ester Blenda Nordström har satt ut en annons och blivit anlitad – hon utger sig för att vara piga, men ska i själva verket wallraffa åt Svenska Dagbladet. Här sitter hon på tåget och lever sig in i sin nya identitet, som kommer att ge henne mängder av stoff till avslöjande artiklar – och därefter den här boken – om det främmande livet på landet.