Ru av Kim Thúy, 2011 (2009), s. 107.
Nyligen hörde jag en vietnamesisk mormor i Montreal ställa en fråga till sitt ettåriga barnbarn: “Thoung Bà de dau?” Jag vet inte hur jag ska översätta den meningen, där två av fyra ord är verb: “älska” och “bära”. Den bokstavliga betydelsen är: “Älska mormor bära vart?” Den lille pojken tog sig åt huvudet. Jag hade fullständigt glömt bort den gesten, trots att jag själv gjorde den hur många gånger som helst som barn. Jag hade glömt att kärleken springer ur huvudet och inte ur hjärtat. Den enda kroppsdel som räknas är huvudet. Om man råkar vidröra huvudet på en vietnames förolämpar man inte bara honom utan hela hans släktträd. Så kom det sig att en liten blyg åttaårig vietnames förvandlades till en rasande tiger när hans kanadensiske lagkamrat rufsade honom i håret för att gratulera honom till hans första räddning i en fotbollsmatch.
En av många skildrade kulturkrockar i den melankoliska och både komiska och hemska Ru.
