Kristens omvägar av C S Lewis, 2004 (1933), s. 127.
Det skadar inte att tillåta sig ett visst mått av resande – nog för att stilla, utan att mätta, en frisinnad vetgirighet. Man hemför en och annan rar kuriositet till sitt inre kabinett att sysselsätta sig med händelselösa dagar.
Kamratfesten av Dorothy Sayers, 1940 (1935), s. 81.
Det tråkiga är, att alla rynkar på näsan åt ordningsföreskrifter och ropar på frihet, ända tills det händer någonting otrevligt. Då frågar de ilsket vart disciplinen har tagit vägen, sade bibliotekarien.
Min själsfrände har talat. /Bibliotekarien
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri, 2012, s. 13.
Vi är uppvuxna i samma kvarter. Vi känner varandra. Han har min rygg och jag har hans.
Word.
Och vilken dag som helst jag skulle försvara honom, ljuga för honom, ta en kula för honom.
Exakt.
Så länge kulan inte träffar ansiktet. Vilken dag som helst skulle jag ta en icke-livshotande icke-ansiktsträffande kula för honom.
Notera khemiriskan – omkastad ordföljd.
Bön : spelar det någon roll? av Philip Yancey, 2008 (2006), s. 18.
De flesta av mina svårigheter i det kristna livet kretsar kring två specifika ämnen: varför Gud inte handlar som vi vill att Gud ska handla och varför jag inte handlar som Gud vill att jag ska handla.
En sammanfattning jag skriver under på. Och många av oss klagar betydligt mer på det förstnämnda.
Träd och vattenspeglar av Gustaf Adolf Lysholm, 1955, s. 14.
Skjutsbonden som knackar på sitt kärrhjul
ser icke mandelblommorna vid dikeskanten
ty liksom buskarna och träden
är han själv en del av det tidlösa landskapet.
Men när han om aftonen går till sängs
i sin kajutliknande gröna stuga
ser han framför sig en ängslycka
och en fallfärdig gammal smedja
som han har åkt förbi en gång för längesedan.
Ser du skjutsbondens landskap framför dig? Det gör jag.
Samfundet S:t Eriks årsbok 1937, s. 91.
För den disharmoniska och oroliga mänsklighet, som nu uppfyller jorden, framstår Sverige alltmer som det förlovade landet, ett mönster i välstånd, lugn och lycka. Våra förhållanden äro små men välproportionerade. Vi äro inte längre något märkvärdigt förfruset vid utkanten av civilisationen. Utlänska resenärer genomforska i allt större hopar detta lyckoland under flera vackra sommarveckor och skriva efter hemkomsten hänförda skildringar, där dock midnattssolen och försommarnätternas glans förvisso ännu något bidraga att förhöja de idel ljusa dagrarna.
När vi sedan genom tidningarnas försorg i sinom tid få njuta av välvalda partier ur dessa utländska skildringar, skratta vi endels åt den smått komiska spegelbilden av oss själva och yvas endels över vår förträfflighet, som får djup relief ur den främmande synvinkeln.
Jag kan inte få nog av ljuvt självförhärligande beskrivingar av fäderneslandet! Här inledningen till en text om en (visserligen måttligt imponerad) fransmans besök i Stockholm på 1800-talet.
Wallpaper City Guide Stockholm, 2010, opaginerat förord.
The ubiquitous white tabletops, clean seating areas and tealight ambience has been updated and many commercial interiors have taken on individual, experimental and altogether more fun undertones. The locals themselves, with their well-spoken English, zest for life and love of travelling, have recently taken all these foreign influences to heart. Yet amid all their enthusiasm is a strong sense of self-awareness. Stockholmers have an incredible quality of never taking things too far. Whether it’s in design, architecture, fashion or catering, Swedes just seem to achieve the ideal balance. They’ve even got the perfect word for it, lagom, which means ‘just right’.
I guideböckerna om Sverige och Stockholm hittar man det bästa skrytet.
